Hanna_litenI mångt och mycket är jag en kvinna som lever för att uppfylla mina drömmar och livsmål. Ett av målen har länge varit att sprida budskapet att ingenting är omöjligt. Min erfarenhet säger mig att många människor har en viss bild av hur saker och ting ska vara, och avviker en från den blir förväntningarna heller inte vad de borde vara. Alla människor är unika på sitt sätt, och min önskan är att alla får chansen att gå sin egen väg i livet, så långt det bara är möjligt. Det här är min historia:

När jag föddes, nästan 11 veckor för tidigt, drabbades jag av syrebrist och fick till följd av detta Cerebral Pares, Cp-skada. Jag har spastisk cerebral pares (Cp) av typen tetraplegi. Det medför att jag har förhöjd muskeltonus (muskelspänning) och att jag har svårt att styra musklerna, i hela kroppen. Därför är jag rullstolsburen. Jag har aldrig sett mig själv som särskilt unik eller speciell på grund av min funktionsvariation, men det var på grund av den som det blev det extra viktigt för mig att sätta upp mål och sedan göra allt för att realisera dem.

Mina första livsmål satte jag upp redan som 14-åring: Jag ville utbilda mig, ta körkort och träffa någon att bilda familj tillsammans med.

På gymnasiet gick jag Barn- och fritidsprogrammet. De år som jag gick där är bland de bästa i mitt liv! Jag hade så roligt, och var hela tiden en del av gruppen. Dessutom fick jag arbeta med barn, vilket var mitt stora intresse. Efter gymnasietiden arbetade jag några månader på en förskola. Sedan åkte jag till Dalarna, närmare bestämt Hedemora, för att ta körkort. I Hedemora finns nämligen en körskola för funktionsvarierade, och där fick jag också hjälp att specialanpassa en bil så att jag kunde köra. Jag bodde i Hedemora i närmare ett halvår. Tio månader efter att jag kommit dit fick jag mitt körkort.

När jag var 20 eller 21 år gammal började jag tänka på om jag skulle kunna lyckas med att förverkliga en dröm som jag haft i många år, men inte vågat tro att jag skulle kunna uppfylla, nämligen att bli sjuksköterska. Redan när jag var tre år gammal och var på Karolinska sjukhuset (där jag ofta vistades under min uppväxt, antingen för att opereras eller för att intensivträna med sjukgymnastik för att underlätta min rörlighet) kommer jag ihåg att jag tänkte: ”När jag blir stor ska jag också hjälpa de som är sjuka.” Sagt och gjort. Jag sökte till sjuksköterskeprogrammet, och precis innan jag fyllde 22 år blev jag antagen. Ingenstans i ansökningshandlingarna uttrycktes det att rullstolsburna inte skulle kunna antas till utbildningen. Som den normkritiska och smått civilt olydiga person jag är, nämnde jag inte heller min funktionsvariation då jag tackade ja till antagningen. Utbildningen fick därför acceptera mig, tack vare att jag inte accepterat det som kanske för min del ansågs vara lämpligt.

Cirka ett halvår efter att jag påbörjat mina studier fick jag en ny granne i lägenheten ovanpå min. Det var en kille som såg ut att vara ungefär lika gammal som jag själv. Efter ett par dagar tog jag mod till mig och bjöd ner honom på fika, och när vi såg varandra i ögonen första gången visste vi båda att det var kärlek.

Jag har alltid haft en önskan om att få barn och ganska snart efter att jag och min före detta granne, numera man, hade flyttat ihop blev jag gravid. Jag tog ett uppehåll från studierna, för att ägna all tid åt att vara gravid och att samla kraft inför den stora uppgift som väntade. Vår dotter föddes elva dagar innan beräknat datum, med planerat kejsarsnitt. Nu hade jag fått den familj jag alltid drömt om.

Jag återupptog mina studier efter drygt ett års ledighet, och blev färdig sjuksköterska två år senare. Som sjuksköterska arbetade jag arton månader halvtid på ortopedkliniken på Visby lasarett som, om inte den enda, så en av få, sjuksköterskor med min typ av skada i Sverige.

Sedan föddes vårt andra barn, en son. Efter hans födelse fortsatte jag att förverkliga livsmål. En stor dröm var att kombinera sjuksköterskeyrket med min konsultverksamhet, och tack vare att jag lyckades med det tog mitt yrkesliv en ny spännande vändning. I och med denna föddes Aktiebolaget Assistansakuten Livskvalitet.

Min fantastiska familj har utökats med ytterligare två underbara barn, en dotter och en son, under åren som jag har arbetat med mitt företag. Men att som ensam slå sig fram bland jättarnas lockbeten är dock ingen lätt match. Idag skapar efterskottsbetalningarna och den låga assistansersättningen än mer bekymmer för oss som är små. På grund av dessa har jag slutat att driva assistans åt andra i Assistansakuten, där har jag endast min egen assistans.

I slutet av oktober 2017 fick jag ett nytt spännande uppdrag. Jag arbetar som LaVita Assistans representant på Gotland. LaVita hyr Assistansakutens kontor på Regementsgatan 2 i Visby, tre dagar i veckan, och målet är att LaVita ska etablera sig som assistansföretag och anordna assistans åt personer på Gotland framöver.

När jag inte arbetar med assistans ägnar jag stor del av min tid åt att skriva. Jag skriver alla möjliga sorters texter. Jag har också ett stort intresse av att laga mat. När jag inte arbetar eller umgås med min familj lagar jag mat. Mat har också en stor del i mitt sociala liv, jag bjuder vänner och bekanta på något ätbart så fort jag kommer åt. För att kunna kombinera skrivandet med matlagningen startade jag denna blogg: ”Delikatess med LSS”.

Varmt välkomna!

Hanna Edman

SparaSparaSparaSpara

Stäng meny
%d bloggare gillar detta: