Att se det en har innan det går förlorat

Det blir ingen bild idag, tyvärr.

Jag tänkte istället skriva om något som för många kan vara väldigt känsligt. Nämligen känslor. Att tala om känslor, att visa känslor. Jag själv är en känslomänniska, det är jag. Men, det kan hända att jag använder den där fasaden utåt som jag har skrivit om i ett tidigare inlägg, lite för ofta.

Jag har många känslor, sorg, lycka, ångest, svartsjuka, ett sting av avundsjuka, prestationsångest, uppgivenhet, hoppfullhet, ilska, någon gång eufori. Skratt och gråt ligger väldigt nära varandra naturligt, och för mig är skratt en mycket enklare känsla att visa än gråt. Fasaden gör att det går automatiskt. Jag skattar oftast åt svåra saker. Inombords gråter jag när ångesten river och sliter i mig. Jag tänker ofta att det nog är svårt för dem som står bredvid att härbärgera alla tårar.

Jag är oftast den som vill hjälpa andra, prioriterar inte mig själv. Men tänk om jag ändå har gjort det? Utan att veta om det? Det är inget jag vill- men tänk om det har blivit så ändå?

Jag tänker ofta på att min fasad skulle kunna vara upphov till att jag kan kan förlora människor jag älskar. För när en samlar på sig känslor, och de sedan kommer ut, så kommer de ut på fel sätt. Dessutom riktas de kanske mot fel personer, och så förlorar en dem till slut. Sedan, om en då vill ändra sig, hur ska en visa på vilket sätt? Det ska ju komma inifrån en själv, men utan fingervisning, hur går det då?

 

Det undrar jag.

Hälsar,

Hanna

Kommentera

Stäng meny
%d bloggare gillar detta: