Det finns bara två av oss, och det är vi

Jag var 22 år gammal och helt sanslöst förälskad. En dag hade jag sett honom från vardagsrumsfönstret. Eller, jag hade sett hans hår. En meter långt och mörkt glänsande. Han var den som skulle bli min man, pappa till mina barn, min bästa vän. Jag visste det redan då, den där torsdagen just i början av maj.

Året var 2002. En fredag tog jag mod till mig och bad honom komma in till mig. Då hade han flyttat in. Denne unge, mystiske man, som gav mig vilja och mod. Vilja att våga leva livet ännu mer fullt ut, modet att älska villkorslöst. Känslorna sköljde över mig likt vågor i ett stormande hav. Att ta kontakt var märkligt nog inte alls svårt. Jag var inte rädd, fast jag inte hade en aning om vem han var eller vad han levde för liv. Han ringde på dörren.

Jag pratade. Han fick inte säga många ord. Jag tog reda på om han levde ensam, vad hans arbete bestod av, vad han gjorde på sin fritid och, så givetvis, om han var medveten om vad det innebar att sitta i rullstol och att leva med en funktionsvariation. Alla svar var givna, alla utom det på den sista frågan. Hans svar på den gav mig något som än idag är starkare än något annat jag har upplevt. Han sa: ”Jag vet. Min största förebild satt i rullstol, han var rörelsehindrad, min morbror, men han gjorde allt ändå. Han och hans fru”. Inga frågor hade han, denne fantastiska man.

Snart var han min. Nio dagar efter vårt första möte var vi ett par. Han fyllde mitt inre med så mycket, när vi var tillsammans var vi liksom en.  Ett osynligt band hade bundits redan den första dagen, då vi såg varandra i ögonen. Jag som aldrig tidigare hade velat gifta mig, jag tog med tårar av glädje nickande emot hans frieri, redan efter tre veckor.

Vi förlovade oss den 25 augusti 2002 i ett flygplan på väg till Stockholm. I tidningens annons samma dag, stod det: ”Bland molnen, Hanna och Robin, 25/8 2002”. Det var just där jag befann mig. Bland molnen.

Tycker ni att det jag skrivit låter sagolikt? Som taget ur en bok eller en film? Lite för mysigt och romantiskt för att verkligen vara på riktigt, något som har skett i den verkliga verkligheten? Ja, i så fall. Varsågod. För det jag skriver är sant. Vartenda ord. Robin är och förblir mitt livs kärlek. Han är mina efterlängtade barns enda pappa. En fantastisk sådan. Han är min mentor och min bästa vän. Han gjorde mig hel. Jag slutar aldrig att älska Robin.

Fast läs nu noga! Assistans. Jag vet att jag för inte så länge sedan skrev ett inlägg om hur svårt det är att leva med personlig assistans. Hur det sliter, hur det suger energi, hur utlämnad jag känner mig. Ni som har läst och kanske också delat det inlägget kommer ihåg hur beklagande min text är. Dock är det faktiskt så, att om min personliga assistans inte hade funnits där i början på det soliga maj 2002, ja, då hade det inte funnits någon kärlekshistoria att berätta. Det hade inte funnits något Hanna och Robin, högst troligt heller inga barn. Kanske inget arbete för min del, definitivt ingen högskoleutbildning, absolut inte en kandidatexamen och inga egna företag. Nej.

Assistansen möjliggjorde för mig att kunna lägga de där små breven i Robins brevlåda, den möjliggjorde att bjuda på te och Ballerinakakor en fredagskväll, den möjliggjorde att spela musik på hög volym för att väcka hans uppmärksamhet. Den möjliggjorde min vita sommarklänning på vår första träff och den möjliggjorde flätan i mitt hår som han under den kvällen stök över med sin mjuka hand. Assistansen var en förutsättning för mig när jag tog alla små, staplande steg fram till det som idag är vi. Assistansen gav oss chansen att bli vi.

Vad händer om den försvinner? Jag är en sådan som helst inte vill ta emot assistans av min man. Inte ens idag, då jag har den, då den är min rättighet. Jag är rädd för att vara fysiskt beroende av min man. Jag är rädd att vara en börda. Visst är det skönt med egen tid, det är läkande att få några timmar utan någon utomstående i huset. Men, snälla, låt det stanna där.

Försvinner assistansen, försvinner också jag. Allt som är viktigt i mitt liv kommer jag att bli en åskådare av. För vad ska jag göra på de två timmar per dag som blir kvar när, eller kanske till och med om, mina 29 timmar per vecka för grundläggande, integritetsnära behov, är slut? Hur ska jag hinna med det övriga i mitt liv på två timmar per dygn? På vilken plats hamnar jag då? Förutom att ha nedreglerats till någon som min man tar hand om, istället för att leva vid sidan av, vilka blir mina övriga roller? Vad för slags mor kommer jag att kunna vara? Hur kommer jag att kunna bidra i samhället? Kommer jag att kunna nyttja någons slags fritid? Vad blir jag för en vän?

Jag vill inte tänka tanken till slut. Jag vill inte veta svaren på mina frågor. Jag vill inte. Jag ropar mitt allra högsta ”NEJ!”

Dela det jag har skrivit, rädda LSS!

Kram!

Hälsar,

Hanna

 


Kommentera